Urangruvor
För tillfället finns det inga urangruvor i Finland. I Paukkajanvaara i Eno bröt man drygt 30 ton uran i skiftet av 1950- och 1960-talet. Som en följd av verksamheten uppkom det stenavfall och anrikningar av förorenad sand som klart överstiger de normala strålningshalterna på området. I mitten av 1990-talet omhändertogs detta avfall och år 2001 konstaterade Strålsäkerhetscentralen (STUK) att gruvavfallet slutdeponerats på behörigt sätt. I samband med att priset på uran stigit har sökningen av uranmalm vaknat till liv igen och i Finland har man gjort flera malmfyndigheter. Det är mycket oklart huruvida dessa fynd leder till gruvverksamhet och med beaktande av förfarandet med hörande av olika parter och tillståndsbehandlingen tar det i vilket fall som helst flera år innan verksamhet kan inledas. De som arbetar i urangruvor exponeras både för extern strålning och radongas. I de underjordiska gruvorna är radon ett större problem än i dagbrott, men förhållandena kan fås till godkänd nivå genom tillräcklig ventilation. Radon sprids också i gruvans närmiljö och kan höja halten aktiva substanser i luften. Halterna är emellertid lägre än de typiska förhöjda radonhalterna i lägenheter. I samband med malmkross uppstår det också damm som kan spridas i närmiljön med vinden. På urangruvområdet finns det i allmänhet också ett anrikningsverk för uranmalm. I samband med utbrytnings- och anrikningsverksamhet uppstår det sådant radioaktivt avfall som regleras av kärnenergilagstiftningen. Tillståndsinnehavaren är skyldig att se till avfallsbehandlingen och slutdeponeringen samt alla kostnader för dessa.
Avfallet vid uranbrytning utgörs av stenavfall och olika sorters processavfall. Halten aktiva substanser är rätt små, men å andra sidan är avfallsvolymen av samma storleksklass som den brutna malmmängden. De största halterna aktiva substanser innehåller det avfall som uppstår vid kemisk anrikning av uranmalm, vilket efter anrikningen av uranet fortfarande innehåller andra radioaktiva ämnen i uran- och aktiniumserien. När gruvverksamhet pågår finns det isolerade bassänger med slamavfall på området. I praktiken sätts detta avfall i det gruvschakt som inte mera bryts eller så samlas det i bassänger som fodrats med isoleringsmaterial på gruvområdet. Med tillsatsämnen får man avfallet att hårdna så att det blir närapå olösligt och ogenomträngligt för vatten. Efter att brottet fyllts bygger man på ett isolerande täckande lager av jordämnen. Avfallet från en välskött urangruva medför inga betydande miljöolägenheter, men avfallsområdet skall hållas under uppsikt för observerande av eventuella försvagningar i isoleringslagret. Brytnings- och anrikningsverksamhet som är avsedd för utvinning av uran eller torium kräver tillstånd av statsrådet. Export och import av malm eller anrikningar av malm som innehåller uran eller torium kräver ytterligare tillstånd, som beroende på fall beviljas av Strålsäkerhetscentralen eller arbets- och näringsministeriet. Broschyr (pdf): Urangruvsavfall (april 2006) Uppdaterad 7.5.2009
|
