Utarmat uran är en biprodukt som föds då man tillverkar uranbränsle. Det innehåller huvudsakligen isotopen Uran-238. Halveringstiden för Uran-238 är mycket lång, 4,5 miljarder år. Detta betyder att det radioaktiva sönderfallet sker mycket sällan, d.v.s. ämnet är endast lindrigt radioaktivt. Uranbränsle är anrikat av naturens uran på basen av dess fissionsdugliga isotop Uran-235. Anrikningsprocessen avlägsnar naturens uranseries övriga radioaktiva ämnen, såsom radium och torium som båda ger upphov till radon, ur både anrikat och utarmat uran. Utarmat uran är således mindre radioaktivt än naturens uran eller anrikat uran.
Utarmat uran används p.g.a. dess höga vikt och hårdhet t.ex. i projektiler, som stridsvagnars skyddsmaterial, som skyddsmaterial mot strålkällor på sjukhus och som tyngder i fartyg och flygplan.
Utarmat uran i krig
Utarmat uran används i projektiler p.g.a. dess goda penetrationsegenskaper, inte dess strålningsegenskaper. Utarmat uran har använts i projektiler på 1990-talet på Balkan och iPersiska viken, på 2000-talet i Afghanistan, Irak och troligen också i Libanon. När en penetrationsspets som innehåller utarmat uran går sönder vid träffen i en tungt bepansrad stridsvagn, börjar den brinna. Brand uppstår inte då projektilen träffar marken, byggnader eller tunt bepansrade mål, eftersom den hårda penetrationsspetsen hålls hel. Märkbar exponering för uran torde närmast ske i en pansarstridssituation då det finfördelade damm som uppstår av branden kan hamna i lungorna med andningen. Dammet kan också innehålla andra giftiga metaller.
Dammet landar relativt snabbt på marken och binds upp i övriga ämnen på markytan. Små mängder kan åter komma i luften om marken dammas upp. Om en uranprojektil slår ner nära en brunn för hushållsvatten, kan brunnens vatten med tiden förorenas med uran. En del av uranet kan lösas upp långsamt, efter årtionden, i grundvattnen
Utarmat uran utstrålar alfa-, beta- och gammastrålning. Av dessa har alfastrålningen endast betydelse om den hamnar i organismen, särskilt via andningen. Betastrålningens räckvidd är också mycket kort och externt kan den endast utsätta huden. Gammastrålningen är genomträngande och förorsakar exponering också externt, men den gammastrålning som kommer från uran är relativt lågenergisk. En stor del av strålningen absorberas i projektilmaterialet.
Uranprojektiler är mycket svåra att lokalisera i terrängen med hjälp av strålningsmätare. På en halv meters avstånd börjar strålningens doshastighet redan vara på bakgrundsstrålningens nivå. Jordlagren dämpar strålningen, så det är ofta omöjligt att lokalisera projektiler som sjunkit ner i jorden på basen av strålning.
Hälsorisker av utarmat uran
Det utarmade uranets radioaktivitet och den påföljande cancerfaran är mindre än hos naturens uran. Hälsoriskerna är snarare förenade med uranets kemiska giftighet än med radioaktivitet.
Man har både länge och mångsidigt undersökt hälsan hos de amerikanska soldater som varit utsatta för utarmat uran i golfkriget, men hittills har man bara rapporterat lindriga funktionsstörningar i njurarna och förändringar som påvisat genotoxicitet. Man har uppskattat att den största potentiella hälsorisken hos utarmat uran för veteranerna i golfkriget är risken för lungcancer.
Fredsbevarare är mindre utsatta för utarmat uran än soldater, men efter operationen på Balkan uppstod misstanken att exponeringen för utarmat uran vore en hälsorisk för fredsbevarare och befolkningen. På 1990-talet tjänstgjorde minst tiotals tusen, om inte hundratals tusen fredsbevarare på Balkan, och i en så stor grupp förekommer annars också olika cancersjukdomar. Man måste påvisa exponeringen och göra efterforskningar på en bredare befolkningsbasis för att tillförlitligt kunna bevisa ett orsakssamband. Man har forskat i förekomsten av cancer både i Kroatien och bland danska och svenska fredsbevarare, men inte iakttagit en ökad risk för cancer.
Det är mycket utmanande att göra tillförlitliga befolkningsundersökningar i krigsområden som Irak och Afghanistan. Det finns inget befolkningsbaserat cancerregister, och det är mycket svårt att inhämta kunskaper om befolkningens exponering och hälsa samt de faktorer som inverkar på dessa i de bombade områdena. I utredningarna måste man också beakta övriga faktorer som beror på kriget såsom lösningsmedel, bekämpningsmedel, brinnande oljekällor, dålig hygien, infektionssjukdomar, stress, befolkningsstruktur och sociala faktorer samt kombinerade effekter av dessa.
Exponering för utarmat uran
Utarmat uran är mest skadligt för människan genom intern exponering, till exempel då en person inandats partiklar som innehåller uran. Exponering för strålning följer också av extern strålning, om man till exempel förvarat en uranprojektil under en längre tid nära huden. I forskningen angående finländska användare av borrbrunnsvatten har man kunnat konstatera exponering för naturens uran behändigt från urin-, hår- eller nagelprover. Största delen av uranet avlägsnas efter några dagar via avföring och urin så det kan vara svårt att iaktta en engångsexponeringing för uran efter flera månaders tid på basen av urinprov, men i håret hålls det längre. Relationen mellan uranets isotoper kan utnyttjas då man söker efter orsaken till exponering för uran. Det är alltså vid behov möjligt att reda ut om en person utsatts för utarmat eller naturligt uran.
I krigsområden kan soldater, fredsbevarare eller områdenas befolkning vara utsatta för utarmat uran. I de senaste krigen, t.ex. i Irak, har man använt mer utarmat uran än tidigare. I Persiska vikens torra och dammiga ökenklimat torde exponering via andning ha varit större än på Balkan. Den mest markanta exponeringen via lungorna torde även i öknen inträffa då projektilen träffar stridsvagnen som personen befinner sig i, då det finfördelade dammet ännu är i luften.
Ett sätt att utsätta sig för utarmat uran är att få en skärva av en uranprojektil i kroppen. I dessa fall har det ofta gällt Förenta staternas egna soldater som sårats (s.k. friendly fire). Uranhalten i dessa soldaters urin har varit högre än uranhalten hos soldater som utsatts via andningen av en uranprojektil som träffat den stridsvagn där soldaten befunnit sig. Uranhalten i urinen hos nylänningar som använder borrbrunnsvatten är på samma nivå som hos sådana amerikanska soldater som fått skärvor av uranprojektiler i kroppen.
I början av 2000-talet följde man upp fredsbevararnas eventuella exponering för utarmat uran i flere länder, även Finland. Den av FN tillsatta UNEP-expeditionen samlade under Pekka Haavistos ledning miljöprover på Balkan. Enligt arbetshälsoinstitutets mätningar fanns det mindre uran i urinen hos fredsbevarare som återvänt från Balkan än hos motsvarande finländare som vistats i hemlandet. De finländska fredsbevararna utsattes alltså mindre för uran under kommenderingen än om de skulle ha vistats i hemlandet.
Undvik onödig kontakt
Om man i krigsområdenas terräng hittar projektiler som innehåller utarmat uran, eller delar av dessa, är det skäl att samla bort dem särskilt i bostadsområden och på barnens lekplatser. I många områden är röjningsarbetet ändå svårt p.g.a. minfaran. Uranprojektiler lämpar sig inte heller som souvenirer. Om finländska fredsbevarare fört med sig uranspetsar är det skäl att föra dem till Strålsäkerhetscentralen.
